Igårkväll var vi ute på stora äventyr tack vare Sofie! Stackars liten har fått utslag på kroppen, vilket kunde vara en allergiattack.
För att riskera att hon inte skulle dö under natten tog pappa bilnycklarna i handen, Sofie tog på sig jackan, och jag, ja jag gjorde en fläta i håret, satte mitt pannband på huvudet, vred halduken runt huvudet och vantar på händerna. Sen for vi iväg, alla tre klockan halv tolv på kvällen/natten. Bilresan ner till Mora underhöll jag med att sjunga det vackraste jag kan till min superdupermegabraiga skiva. Detta uppskattades givetvist.
Väl framme vid statoil fick vi följe av två andra bilar. Sofie var så rädd att hon vara nära på att skita på sig, och pappa var en riktig livsnjutare och tog det lugnt. Jag var som jag altid brukar vara, allmänt cp, sången på vägen ner var inte att leka med. Allergitabletterna inhandlades och Sofia var besviken på att hon var tvungen att åka hem, pappa tappade ju nyckeln på ett snyggt sätt så det var nästan att vi var tvungnar att bli strandsatta på det lilla bordet inne på statoil.
Hemresan var nog det finaste pappa och Sofie hört på länge. Jag tog i så min hals var nära på att ramla i diket.
Det lilla äventyret var vääldigt trevligt och Sofie insåg verkligen vilket misstag hon gjorde när hon valde att bli vän med mig. Men tack ändå Sofie.

Och det var tur att dom hade med mig, för jag var den enda som såg det positiva i det negtiva. Att åka bil säger man aldrig nej till.

/den sjungande Sofia

Allt detta är sant, men sofie tycker det var lite överdrivet...